Den masoretiska texten

Hebreiska skrevs bara med konsonanter. I århundraden skrev skrivare av den hebreiska Bibelns böcker för hand, och för att kontrollera sina avskrifter räknade de verserna, orden och bokstäverna i varje bok. I början av andra århundradet e.Kr. hade en form av konsonanttexten blivit standard bland judar; Dödahavsrullarna visar att den går mycket längre tillbaka, men också att andra former av texten användes vid sidan av den.

Mellan omkring 500 och 1000 e.Kr. arbetade judiska lärde som kallades masoreter, av masorah, ”tradition”, främst i Tiberias vid Galileiska sjön. De lade till vokaltecken och accenter för att föra den mottagna läsningen vidare, med anteckningar i marginalen. Där de trodde att en avskrivare hade tagit fel lät de det skrivna ordet stå och antecknade vad som skulle läsas. Läsarna sade Adonai, ”Herre”, i stället för Guds namn JHWH, och masoreterna skrev Adonais vokaler till det – ursprunget till formen ”Jehova”. Aleppokodexen, vokaliserad av Aron ben Asher på 900-talet, överlevde upplopp 1947 bara delvis; Leningradkodexen, avskriven 1008 e.Kr., är den äldsta fullständiga handskriften av den hebreiska Bibeln och grunden för dagens vetenskapliga utgåvor.