Morgonstjärnan

Efter månen är det klaraste ljuset på natthimlen planeten Venus. Eftersom den aldrig kommer långt från solen syns den antingen i väster efter solnedgången eller i öster före gryningen, där den lyser ensam medan dagen börjar – ”morgonstjärnan”. Forntidens folk iakttog den noga: en babylonisk lertavla anger dess uppgångar och nedgångar under omkring tjugo år av kung Ammisaduqas regering, under andra årtusendet f.Kr., och de tidiga grekerna trodde att morgonstjärnan och aftonstjärnan var två olika stjärnor.

Hos Jesaja hånas Babels konung, som en nidvisa gäller (Jesaja 14:4), som helel ben shachar: ”du strålande morgonstjärna!” (Jesaja 14:12); på hebreiska ”den strålande, gryningens son”. Det hebreiska helel betyder ”den strålande”; Septuaginta återger det med det grekiska ordet för ”morgonstjärna”, och den latinska Vulgata med lucifer, ”ljusbäraren”. King James-bibeln behöll ”Lucifer”, och eftersom många kyrkofäder också läste versen om djävulen blev ordet ett namn. I Nya testamentet är bilden gryningen: ”till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan” (2 Petrusbrevet 1:19), och ”den klara morgonstjärnan” (Uppenbarelseboken 22:16).