Sol och måne i kalendern

Israel räknade sina månader efter månen. En månad började vid nymånen, när den första smala skäran syntes i skymningen, och varade 29 eller 30 dagar; det hebreiska ordet chodesh betyder både ”nymåne” och ”månad”. De stora högtiderna inföll vid fullmåne mitt i en månad: påsken på fjortonde dagen i första månaden och det osyrade brödets högtid på den femtonde (3 Moseboken 23:5–6). En psalm uppmanar till vädurshorn ”vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag” (Psalm 81:4).

Tolv månmånader ger bara omkring 354 dagar, ungefär 11 dagar mindre än solåret, så en extra månad måste läggas in då och då – i senare judisk praxis en andra adar, sju gånger på nitton år. Papyrer från Elefantine i Egypten tyder på att judarna där använde en sådan cykel på 400-talet f.Kr. De äldsta månadsnamnen, som Abib, de mogna axens månad (2 Moseboken 13:4), följer jordbruksåret; efter exilen kom babyloniska namn som Nisan i bruk. Enligt senare tradition i Mishna kungjorde eldsignaler från Oljeberget den nya månskäran.