Lättja och acedia

Två olika saker delar denna plats i listan. Ökenmunkarna fruktade acedia – grekiska för ”brist på omsorg” –, en tung trötthet i själen som kom över en munk vid middagstid. Evagrios kallade den i slutet av 300-talet ”middagsdemonen”, efter den grekiska versionen av Psalm 91:6, som Bibel 1917 återger med ”farsoten, som ödelägger vid middagens ljus”: dagen tycks femtio timmar lång, munken tittar hela tiden på solen, hatar sin cell och längtar bort till vilken annan plats som helst. Den slaviska traditionen kallar den unynie – modlöshet, missmod – och räknar den vid sidan av sorgen, som Cassianus gjorde.

I väst kom acedia så småningom att betyda vanlig lathet, och engelskan kallade den sloth – på svenska lättja. Här talar Bibeln klart. Ordspråksboken säger till den late: ”Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis” (Ordspråksboken 6:6), och beskriver hans åker full av ogräs, övertäckt av nässlor, med stenmuren nedriven (Ordspråksboken 24:30–31); i Jesu liknelse kallar herren tjänaren som hade gömt sitt pund i jorden: ”Du onde och late tjänare” (Matteus 25:26). Senare listor ställde flit mot den. Dantes lata springer utan vila på den fjärde terrassen; i Pieter Bruegels serie om de sju synderna, tryckt 1558, sover Lättjan på en åsna bland sniglar.