Vrede

Bibeln kallar inte all vrede synd. ”Vredgens, men synden icke”, skriver Paulus; ”låten icke solen gå ned över eder vrede” (Efesierbrevet 4:26), och Markus berättar att Jesus såg sig omkring på sina kritiker ”med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse” (Markus 3:5). Det den varnar för är vrede som skenar: ”Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut” (Ordspråksboken 29:11); ”Ett mjukt svar stillar vrede” (Ordspråksboken 15:1); var människa ska vara ”sen till vrede” (Jakobsbrevet 1:19). Jesus ställde vreden mot en broder bredvid dråp (Matteus 5:21–22). Kains vrede slutade i det första dråpet (1 Moseboken 4:5–8), och Saul, rasande över kvinnornas sång, kastade senare sitt spjut mot David (1 Samuelsboken 18:10–11).

Gregorius den store skilde mellan vrede som väcks av nit för det rätta och vrede som förblindar. Mot den ställdes tålamodet. I Psychomachia av skalden Prudentius, omkring 405, slungar Vreden sina spjut mot det lugna Tålamodet, och när de faller ned utan att skada, förgör hon sig själv i sitt raseri. Dantes vredgade går genom svart, bitter rök på den tredje terrassen. Konstnärer visade Vreden som en beväpnad gestalt med svärd, ibland ridande på en björn.