Frosseri

Bibeln gläds åt fester och vin; Jesu kritiker sade till och med om honom: ”Se vilken frossare och vindrinkare han är” (Matteus 11:19). Det den varnar för är ett liv som styrs av aptiten. ”Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat”, säger Ordspråksboken 23:20, och Paulus skriver om människor som ”hava buken till sin Gud” (Filipperbrevet 3:19). Två berättelser lästes som varningar. Esau kom hem från marken, uppgiven av hunger, och sålde sin förstfödslorätt för bröd och linssoppa (1 Moseboken 25:29–34); Hebreerbrevet kallar honom den som ”för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt” (Hebreerbrevet 12:16). I öknen greps folket av lystnad efter kött, och platsen där de begravde sina döda fick namnet Kibrot-Hattaava, lystnadens gravar (4 Moseboken 11:34).

Evagrios satte frosseriet först, eftersom ökenmunkarna levde av fasta. Gregorius den store räknade upp fem sätt för det: att äta för tidigt, för dyrt, för mycket, för ivrigt och för kräset. Senare listor ställde måttligheten mot det. På Dantes sjätte terrass går de frossande förbi, magra och hungriga, under träd med väldoftande frukter som de inte kan nå. Konstnärer gav Frosseriet en gris eller ett vildsvin.