Avund

Avund är sorg över en annans goda – att vilja att det tas ifrån honom, inte bara att vilja ha det själv. ”Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen”, säger Ordspråksboken 14:30, och Matteus berättar om Pilatus: ”Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta” (Matteus 27:18). Senare tradition såg avunden hos Kain – ”Då blev Kain mycket vred” – när hans broders offergåva togs emot men inte hans (1 Moseboken 4:5); hos Josefs bröder, som ”avundades honom” (1 Moseboken 37:11) och sålde honom till köpmän på väg till Egypten; och hos kung Saul, som hörde kvinnorna sjunga om Davids tio tusen, och ”Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent” (1 Samuelsboken 18:9).

Avunden fanns inte bland Evagrios åtta tankar; Gregorius den store lade till den i listan. Vishetens bok, som finns i ortodoxa och katolska biblar, säger att döden kom in i världen genom djävulens avund. Senare listor ställde vänligheten mot den. På Dantes andra terrass sitter de avundsjuka, som inte kan se, likt blinda tiggare i grova mantlar, lutade mot varandra. Konstnärer gav Avunden en orm, eller ett hjärta som hon gnager på.