Stjärnor utan tal

Före det elektriska ljuset var natthimlen över Bibelns länder verkligt mörk. En klar, månlös natt ser man med blotta ögat några tusen stjärnor, och Vintergatans bleka band går över himlen. Abraham fick höra: ”räkna stjärnorna, om du kan räkna dem” (1 Moseboken 15:5), och stjärnor och sand blev ett talesätt för tal som inte går att räkna (1 Moseboken 22:17). Grekiska astronomer försökte ändå: Ptolemaios stjärnkatalog, omkring 150 e.Kr., räknar upp 1 022 stjärnor, ordnade i sex ljusklasser. Paulus konstaterar att ”den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet” (1 Korinthierbrevet 15:41).

Grekerna kallade planeterna ”vandrare”, eftersom de rör sig bland fixstjärnorna, och Judas använder samma ord: ”irrande stjärnor” (Judasbrevet 1:13). Herdar ”höllo vakt om natten över sin hjord” (Lukas 2:8), och resande och sjöfolk fann vägen efter stjärnorna. På Paulus resa till Rom syntes ”under flera dagar varken sol eller stjärnor” (Apostlagärningarna 27:20), och besättningen visste inte var de var. Skeppet som senare förde honom vidare ”bar Tvillinggudarnas bilder” (Apostlagärningarna 28:11): Kastor och Pollux, Tvillingarna i stjärnbilden, som sjömännen höll för sina beskyddare.