Pipa och flöjt

Chalil (eller halil), som oftast översätts ”flöjt”, var en pipa av samma slag som den grekiska aulos: ett rör av vass som man blåste genom ett dubbelt rörblad, som en tidig oboe. Namnet kommer av ett ord som betyder ”genomborra” – ett ihåligt rör. Ljudet var skarpt och genomträngande, och grekiska vasmålningar visar aulosblåsare som blåser i två pipor samtidigt. Ett annat ord, ugav, också någon sorts pipa eller flöjt, förekommer hos Jubal (1 Moseboken 4:21) och i Psalm 150.

Pipan hörde till både glädje och sorg. Den spelades vid gästabud (Jesaja 5:12) och framför en skara profeter, och när Salomo blev konung följde ”allt folket honom upp, under det att de blåste på flöjter” (1 Konungaboken 1:40). Den var också sorgens ljud: Jeremia klagar ”såsom en flöjt” över Moab, och i en synagogföreståndares hus fick Jesus se ”flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt” (Matteus 9:23). Mishna, en senare judisk lagbok, säger att även den fattigaste mannen borde hyra minst två flöjtblåsare och en klagokvinna till sin hustrus begravning. I Jesu ord ropar barnen på torget: ”Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat” (Matteus 11:17).