Högmod

I Bibeln är högmod att vara ”hög” – upphöjd i hjärta och ögon, över andra och inför Gud. ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall”, säger Ordspråksboken 16:18, och ”stolta ögon” står först bland det som HERREN hatar (Ordspråksboken 6:17). Senare läsare såg högmodet i två berättelser. Vid Babel sade byggarna: ”Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn” (1 Moseboken 11:4). Nebukadnessar såg ut över sin stad och sade: ”Se, detta är det stora Babel, som jag har byggt upp” (Daniel 4:27); han miste sitt rike för en tid och prisade sedan himmelens konung, ty ”dem som vandra i högmod kan han ödmjuka” (Daniel 4:34).

Gregorius den store kallade högmodet de andra lasternas drottning och rot, och medeltida författare satte det ofta först. Mot det ställdes ödmjukheten. Dante gör högmodet till den första terrassen på sitt skärseldsberg, där de högmodiga går böjda under tunga stenar förbi reliefer av ödmjuka gärningar. Konstnärer tecknade Högmodet som en rikt klädd kvinna med en spegel och en påfågel, fågeln som breder ut stjärten för att synas.