Linne och ull

Lin växte bra i Egypten och kring Galileiska sjön. Stjälkarna blöttes i vatten tills fibrerna lossnade, torkades i solen – Rahab gömde spejarna bland linstjälkar på sitt tak (Josua 2:6) – och klövs och kammades sedan för spinning. Linnet kunde vara allt från grovt till mycket fint; det finaste bars av kungar och stormän, och Farao lät kläda Josef ”i kläder av fint linne” (1 Moseboken 41:42). Ull, från gräddvit till brun och svart, var herdefolkens tyg; kung Mesa i Moab betalade Israel ”ull av hundra tusen vädurar” (2 Konungaboken 3:4).

Ullen tvättades, torkades och klappades för att fibrerna skulle lossna, och kardades och spanns sedan. Kvinnorna spann och vävde hemma åt sina familjer, och det fanns också yrkesspinnerskor; den dugliga hustrun i Ordspråksboken har ”omsorg om ull och lin” och griper om sländan (Ordspråksboken 31:13, 19). En slända var en tunn pinne med en sländtrissa av lera eller sten som tyngd. Vävstolarna var av tre slag: en liggande vävstol som pålades fast i marken och som nomader kunde rulla ihop – Delila vävde in Simsons flätor i en sådan (Domarboken 16:13–14) – en upprätt vävstol med två bommar och en upprätt vävstol med vävtyngder av lera.