Skrivare och skriftlärd

Få människor i det forntida Israel kunde läsa och skriva, så skrivare skrev åt dem: avtal och köpebrev, brev, kvitton och förteckningar. En skrivare kunde sitta i stadsporten och skriva åt dem som inte kunde. Kungarna hade en kunglig skrivare, en hög ämbetsman som förde räkenskaper, gav råd och hade uppsikt över pengarna – Seraja under David, Sebna under Hiskia, Safan under Josia. Hantverket lärde man sig som lärling hos en lärare, tidigt inom skrivarsläkter (1 Krönikeboken 2:55). Man skrev med vasspenna och kolbläck på papyrus eller läder och skar till rullar med en kniv (Jeremia 36:23).

Baruk skrev ned Jeremias ord efter hans diktamen, ”i boken med bläck” (Jeremia 36:18). Också Paulus dikterade brev: Tertius skrev ned Romarbrevet (Romarbrevet 16:22), och Paulus lade till hälsningar med egen hand. Efter landsflykten kom ordet att betyda en lärd i Moses lag – Esra var ”en skriftlärd, väl förfaren i Moses lag” (Esra 7:6). På Nya testamentets tid kopierade, undervisade och tolkade de skriftlärda lagen; de flesta var knutna till fariséerna, och en del satt i Stora rådet, judarnas högsta råd. Man hälsade dem som ”rabbi”, och de bar fotsida kläder (Markus 12:38).