Jesus går på vattnet

22Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt.

23Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam.

24Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.

25Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön.

26När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.

27Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»

28Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.»

29Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus.

30Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.»

31Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»

32När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.

33Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»

45Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.

46Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.

47När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.

48Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.

49Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;

50ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»

51Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;

52ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

15När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till berget, helt allena.

16Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön

17och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till dem;

18och sjön gick hög, ty det blåste hårt.

19När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier, fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då blevo de förskräckta.

20Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.»

21De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme vid landet dit de foro.