Vördnadsvärda Simeon, dåre för Kristi skull, och Johannes, hans medasket

Simeon och Johannes var unga män från Syrien som enligt den levnadsbeskrivning som Leontios av Neapolis skrev vallfärdade till Jerusalem på Justinianus tid. På hemvägen tog de av till klostren vid Jordan och blev munkar. Efter år i en öken nära Döda havet beslöt Simeon att återvända till världen för att hjälpa andra, och Johannes stannade i öknen.

Simeon gick till Emesa (Homs), där han offentligt uppträdde som en dåre: han släpade en död hund i ett rep genom stadsporten, kastade nötter på kvinnorna i kyrkan och åt på gatorna. I hemlighet, säger levnadsbeskrivningen, gav han åt de fattiga och bad, och han tog hand om en besatt och en sjuk. Han dog ensam ca 590 och begravdes av de fattiga män som var hans vänner.