Martyrerna Romanos, diakon, och ynglingen Barulas

Romanos var diakon i kyrkan i Caesarea i Palestina och levde i Antiokia under Diocletianus förföljelse. Enligt hans levnadsbeskrivning uppmanade han församlingen att stå fast när ståthållaren Asklepiades ville riva den kristna kyrkan där, och när hedningar samlades till en fest talade han ut mot avgudarna. Han blev slagen, upphängd och sönderriven med järnkrokar.

Med honom var en pojke som hette Barulas, som frimodigt besvarade ståthållarens frågor och blev piskad. När han dömdes till att halshuggas tog hans mor, som var närvarande, honom i sina armar och bar honom till avrättningsplatsen, och efteråt begravde hon hans kropp. Romanos dömdes till bålet, men, säger levnadsbeskrivningen, regn släckte elden. Hans tunga skars ut. Han ströps i fängelset 303.